Ferrari är en kille av mycket känslig natur. Helst tror jag att han skulle vilja sitta på mattes arm hela dagen, för att bli skyddad från allt ”ont”. Är matte ur synfältet hör man strax Ferrari vädjande ropa. Skulle man råka gå på toaletten utan honom knackar han omedelbart på. Ända sedan barnsben har Ferrari varit en blyg och lite räddhågsen kille, som vädjar om en ömmande hand.

För att få mesta möjliga omtanke har han kommit fram till, att om han är vaken när dom andra katterna sover och tvärtom, då får han ha matte för sig själv.

Storebror Dante är väl den av katterna som tar sig lite tid till Ferrari ibland. Ett aldrig så litet ömhetsbevis i form av en välgörande öronputsning värmer Ferraris hjärta.

Skulle någon få för sig att bråka med honom skriker han i högan sky. Ingen annan katt här hemma har ett så hjärtskärande skri, om han tycker sig bli påhoppad alldeles i onödan. Dessutom tror jag han har kommit på att om man skriker på ett visst sätt, så kan man få sitta på mattes arm en stund.

Ferrari är en ”riktig” trasdocka, han är den i gänget som har förstått vidden av att kunna vara totalt avslappnad. Viss fördel har man av det också när matte får för sig att klippa klorna. Då kan man bara snyggt liksom tappa formen och glida ner mellan hennes knän.

Ferrari är en av två ur Junioras enda kull. Juniora är enda ungen till Askungen, det tycker jag gör honom lite extra speciell. Speciell och annorlunda, i positiv bemärkelse, är vad jag tycker Ferrari är, totalt sett. Det hoppas jag att han känner och vet att han är högt värdesatt.